Sitter här och deppar ihop lite. Tittar på mina vänner och kollegors bloggar. Det skaffas barn omkring mig, byggs hus, åks på semesterresor, gifter sig osv. Det händer så mycket i "alla andras liv" men i mitt liv står det still. Alla drömmar och förhoppningar och planer som fanns där för ca 8 månader sen är inte längre aktuella. Eller rättare sagt så är de det men jag står ensam kvar och har inte längre den personen att dela detta liv med. Men jag kämpar på, jag slåss för att få starta mitt liv, på rikigt.

 

Att bli 25 år har faktiskt väckt mig. Vad har jag gjort liksom? Inte för mycket. Det var detta året som, i mina planer, skulle bli det mest fantastiska såhär långt. Istället kan jag säga att det är det tyngsta, de senaste 8 månaderna har varit hemska. Jag vet att livet vänder, och vända är det jag vill, göra en u-sväng, gå tillbaka. Jag vill inte börja något nytt. Jag orkar inte det.

 

Om jag inte börjat träna detta året vet jag inte vart jag varit nu. Det har gett mig lite annat att tänka på som tur är.

 

 

 Lämna mig inte. Och låt mig aldrig gå.